2011-11-15
13:28:25
Julbelysningen är inte tänd än.
Allt hänger på plats i min stad, det är bara den sista gnistan som fattas. Människorna jagar, vimlar, jag är stilla som ett av de löv som föll på gnistrande gräsmattor. Frost.
Väntar. Som om tid är något att hålla fast. Jag försöker, men det är svårt, nästan omöjligt. Kroppen spritter, vill gå vidare. Aldrig stå still. Tålamod, en brist. Hjärnan i otakt med resten av världen. Försöker styra kroppen, ger mig på att styra tiden. Hålla fast allt jag ser. Domptera omgivningen, de irrande fötterna på de människor jag ser.
Det sitter en klocka över mitt huvud. Den väntar oss som väntar hur länge vi kan sitta kvar på de vinterkalla träbänkarna på busstorget. Blå bussar passerar, alla följer den där klockan på det gula huset som flankerar torget.
Vattnet flyter än. Samma vatten som jag kan se när jag tittar ut genom fönstret från köket i vår lägenhet. Älskade Viskan. Snart fryser den fast. Vattnet fryser lika mycket som jag gör. Vinterskor med en reva i det tjocka lagret av tyg och plast som omger min fot. En onödig reva. Vi har inte råd med nya vinterskor.
En mössa som jag inte är vän med. Jag kommer aldrig överrens med mössor. De kliar och döljer mitt hår. De hånar mig. Berättar att vintern kommer, de vet att jag aldrig är beredd. De vet att jag tvekar.
Vintern kommer ändå. Klockan som tickar, jag som tvekar. Vi är en symfoni. Ljud som smeker och piskar endast mina öron.
Människor kräver punktlighet. Jag vill bara sitta kvar på min plats och titta. Kvar och stilla.
Det gör sig inte. Folk springer och jag försöker med mina söndriga skor hinna i kapp. Stilla finns inte och revan i kängorna blir allt större, mer glipande. Som en mun som skrattar. Skor som skrattar.
